prey

Recension: Prey

När Prey släpptes 2006 togs det emot väl och många älskade alien-skjutaren. En trogen fanbase såg fram emot uppföljaren som skrotades 2014 och man fick vänta i ytterligare två år innan det visade sig att Arcane studios nu tagit upp facklan. Men istället för en uppföljare väljer Arcane att göra en reboot och på så sett öppna sig för en större publik.

Jag måste vara ärlig och säga att jag aldrig spelade orginalet från 2006, och visste inte riktigt alls vad jag skulle vänta mig av spelet som jag startade upp. Men det som väntade mig var en positiv överraskning. När du startar spelet får du välja om du vill spela som den kvinnliga eller manliga versionen av Morgan Yu, syster/bror till Alex Yu, högste chefen på Transtar där Morgan också är vice chef och uppfinnare. Du vaknar upp i din lite futuristiska lägenhet, väkt av en högtalare. Du tar på dig en rymddräkt, går ut på taket och kliver in i en helikopter. Den tar dig till en byggnad som tydligt ägs av Transtar. Där träffar du din bror och får genomföra ett gäng testr som är en tutorial, dåligt förklädd till att vara ett psykologiskt test. Efter detta ska jag inte spoila vad som händer men du finner dig i alla fall, efter några nervkittlande händelser, på en rymdstation med namnet Talos 1.

thumbnail_Margan Yu. Man eller kvinna

Stationen har blivit infesterad av en mystisk utomjordisk livsform kallad Typhon, och du blir snart informerad av en vänligt sinnad AI vid namn January att stationen måste förstöras för att förhindra att någon form av Typhon når jorden, alla Alien style. Typhons kommer i flera olika varianter där mimics är dom vanligaste och mest intressanta då dom kan ta formen av nästan vilket föremål som helst. I början av spelet gör detta att, även om mimics är relativt lätta att ha ihjäl med din trogna skiftnyckel, du ständigt går på tå och är beredd på att allt från kaffekoppar till toarullar och barstolar ska hoppa på dig. Tyvärr försvinner spänningen i detta då du rätt snart får utrustning som kan hjälpa dig att upptäcka gömda mimics. Det finns ett gäng andra typer av typhons men tyvärr är ingen riktigt lika intressant som mimics och deras AI är inte så anpassad till dina förmågor som man skulle vilja att dom var.

Spelet uppmuntrar dig att ta alternativa vägar och att hitta din egen spelstil, men tack vare en halvdan AI och ständig resursbrist blir detta svårt då nöden oftast dikterar vad du kan göra och inte. Detta blir lite bättre en bit in i spelet men när du väl börjar få på dig lite ammunition till dina vapen så börjar mer utmanande fiender att dyka upp. Låt dock inte detta avskräcka dig. Här i ligger nämligen en del av spelets charm. Genom resursbristen dikterar spelet att du måste vara strategisk för att klara av dina uppdrag. Har du ammo till din shotgun kan du klara det mesta men räkna inte med att hitta en låda full med patroner innan nästa batalj. Vill du överleva får du försöka hitta ett annat sett så att ta dig an fienden. I spelet finns ett gäng olika vapen, bomber och förmågor så kombinationerna och lösningarna är många.

Prey_Mimic

Om du är som jag och stannade och läste varje bok du hittade i Skyrim eller Witcher 3 så kommer du att älska Prey. Det är nämligen så stora delar av spelets berättelse förmedlas. Du får dom grova dragen och det viktigaste av January och några få andra karaktärer, men det mesta om vad som har hänt på stationen får du läsa på datorterminaler och Post-It lappar. Spelet innehåller många sidouppdrag och de flesta ger dig spännande detaljer om vad som har hänt på Talos 1. Är du inte mycket för läsning kommer du dock ha svårt att hänga med. Medan du letar igenom skärmar och Post-It lappar för koder till dörrar och kassaskåp så plingar det till och du har fått ett nytt uppdrag. Detta hände mig ett antal gånger och även fast du har en sammanfattning i din questlogg kan det vara svårt att förstå vad du sysslar med om du inte läste texten som gav dig uppdraget från början.

I det stora hela är Prey ett snyggt spel utan att för den delen imponera allt för mycket. Det får jobbet gjort och jag har inte stött på några nämnvärda buggar eller problem. Ni som har spelat Dishonored-spelen som också gjordes av Arcane kommer att känna igen stilen med de lite kantiga ansiktena och lite för stora händerna.
Arcane imponerar med Prey som är ett rymdskjutarspel med skräckfokus på en sådan nivå att det passar perfekt för den som annars kanske inte är så bekväm med skräckspel. Det är mekaniskt stabilt och du väljer själv hur du spelar. Vill du skjuta dig igenom och strunta i sidouppdragen så kan du göra det, men vill du smyga dig runt fiender och försöka utnyttja din arsenal till max samtidigt som du tar dig an alla sidouppdrag kan du också göra det. Eller en kombination av dom båda. Spelet blir precis så djupt och svårt som du själv vill, med vissa begränsningar som gör att det känns som att spelet vet vad det vill vara.

Ladda din shotgun och lita inte på en enda kaffekopp!

8

Utvecklare: Arkane Studios
Utgivare: Bethesda Softworks
Plattformar: PlayStation 4, Xbox One och PC
 Recenserat på: PC

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *