wolf202

Recension: Wolfenstein II: The New Colossus

När Wolfenstein: The New Order släpptes för tre år sedan blev det hyllat för sina välskrivna karaktärer och sitt sätt att blanda stealth med stenhård action. På min personliga lista över 2014´s bästa spel hamnade det högt och jag håller det högt än idag. Man kan väl lugnt säga att svenska MachineGames har en hel del förväntningar på sig nu när uppföljaren är här.

The New Colossus är en direkt fortsättning på första spelet och för er som av någon dålig anledning inte har spelat det så får ni faktiskt en kort genomgång när uppföljaren startar. Vår käre B.J Blazkowics har hamnat i koma efter sin förra konfrontation med nazisterna och i spelets inledning får vi följa med honom på en inre resa tillbaka till barndomen. Med en hatisk far och en mor som gör allt för sin sons överlevnad växer han upp och redan här skiner berättande och framför allt röstskådespelare otroligt starkt. Varenda replik levereras på ett sätt som känns äkta och ärligt. Än en gång förvånas jag över hur skickligt MachineGames har lyckats göra Wolfenstein till något känslosamt och viktigt.

När väl Blazkowics vaknar till är han illa tilltygad och sitter i rullstol. Knappt hinner vi greppa handkontrollen förrän stället invaderas av fiender och det är upp till oss att ta hand om dem, sittandes i rullstol givetvis. En stark inledning som bara är början av fantastiska ögonblick i denna kampanj. Ganska snabbt får vi stifta bekantskap med spelets antagonist, Frau Engel. Första mötet med henne är en scen som jag har svårt att skaka av mig och det gör också att hon hamnar överst på min lista av minnesvärda spelskurkar. Det är en scen som nästan får mig att titta bort emellanåt. Men även detta är så välskrivet att jag inte kan göra annat än tänka på hur jag och Blazkowics ska få vår hämnd. Det är inte ofta som spel och dess karaktärer påverkar mig på ett sådant plan att jag faktiskt känner hat på riktigt. Än en gång är det röstskådespelarnas förtjänst tillsammans med makalösa animationer.

wolf201

När chocken väl har lagt sig kommer nästa. Tyskland vann kriget och USA är numera invaderat av en himla massa nazister. Det är en spännande tanke och en historia som känns verkligare än vad den borde. Kaxiga soldater fyller gatorna och man riktigt känner rädslan hos den amerikanska befolkningen. Scenen där en mamma försöker lära sitt barn att svara på tyska är både rörande och upprörande. Allting är förstås uppskruvat och överdrivet men blir så mycket verkligare när man vet vad nazisterna var kapabla till i vår egen verklighet. Utvecklarna vill få oss att känna avsky mot dessa monster till människor och de lyckas otroligt bra. Tillsammans med en mycket intressant grupp hjältar så är det upp till oss att få ett slut på helvetet.

Under resan hinner flera minnesvärda karaktärer göra intryck på mig på ett sätt som får mig att bry mig om varenda en. Kampen blir mycket mer personlig när man känner att man har någon att förlora. Några som sticker ut är Grace Walker, en stenhård kvinna som tillsammans med sin nyfödda son under armen har bestämt sig för att göra motstånd samt den något galna Super Spesh som lever för sina konspirationsteorier. Jag skulle kunna nämna många till men jag tycker att ni bör få uppleva dem själva. Spelet osar politisk satir och jag tycker att MachineGames lyckas göra det med rätt glimt i ögat. Det är en svår och modig balansgång de vågar sig på men som går hem.

wolf203

Spelets gameplay skiljer sig inte jättemycket från föregångaren. Du har i princip alltid möjlighet att smyga dig igenom många partier. En ny grej är att det numera finns generaler utplacerade lite här och var och för fridens skull så är det viktigt att ta ut dessa först innan du börjar ösa kulor överallt. Dessa generaler startar nämligen alarm som gör att ännu mer fiender ansluter till striden. Och precis som föregångaren så är det inget lätt spel. Väldigt svårt skulle jag vilja kalla det. Jag började på svårighetsgraden som spelet valt till mig men jag valde snabbt att gå ner till det lättaste för att få det flyt som jag vill ha i såna här spel. Jag avskyr att behöva spela om hela strider bara för att fienderna tål otroligt mycket mer. Jag vill kunna plöja mig igenom horder av nazister utan att hälsan skall börja tryta alltför snabbt. För precis som i de gamla spelen så gäller det att plocka upp ammunition och hälsa med ett knapptryck. Detta är en mekanik som jag gärna hade sluppit då det ofta slutar med att jag springer runt och paniktrycker på fyrkant i hopp om att plocka upp ny ammo och hälsa. Jag har märkt att viss ammo plockas upp automatiskt efter en stund men jag tycker det verkar väldigt inkonsekvent med vad som plockas upp automatiskt eller inte. På ett sätt så känns det befriande att säga att jag inte spelar Wolfenstein för stridernas skull utan för allt där emellan. Nu är det inte så att striderna är dåliga. De är väldigt tillfredsställande emellanåt men eftersom berättelsen och karaktärerna är så starka så är det mötena med dessa som väger tyngst.

Jag har spelat på PS4 Pro och spelet flyter på fantastiskt bra i 60 bilder per sekund. Det ser också riktigt riktigt bra ut. Ljus och skuggeffekter är det som sticker ut mest och får spelet att glänsa tillsammans med väldesignade banor och karaktärer. Från ensliga korridorer till det vattenfyllda New Orleans briljerar grafiken tillsammans med en underbar ljudkuliss. Detta är ett spel som bör spelas med ett par surroundhörlurar eller högtalare. Något av det kusligaste jag var med om var när Blazkowics satte på sig en gasmask och ljudet simulerade den känslan perfekt. Måste också berömma designen på fordon och fiender. Allt flyter ihop till en grym samhörighet.

The New Colossus är fyllt av fantastiska ögonblick som få spel kan stoltsera med. Flera gånger under kampanjen satt jag med öppen mun och behovet av att ringa någon och prata av mig dök på mig gång på gång. Detta tillsammans med årets mest välskrivna dialoger, framförda av årets mest talangfulla röstskådespelare gör spelet till ett av de bästa i år. Spelets strider är konstigt nog spelets svagaste punkt och funkar bäst på en lätt svårighetsgrad för att komma vidare i storyn. Jag tror att man stjälper sig själv mer än hjälper om man spelar på en svårare svårighetsgrad. Några av de bästa stridsögonblicken är när man får tag på spelets powerweapons och går loss på en hel armé.

Jag har njutit mig igenom Wolfenstein II: The New Colossus. Jag har stannat till för att lyssna på npc:er som står och småpratar med varandra bara för att höra vad de har att säga. Jag är förälskad i många av spelets karaktärer och deras öden berör mig. Allt skriker kvalité och personligen så håller jag detta högre än föregångaren på alla punkter. Ett av årets bästa spel?

Definitivt.

9

Utvecklare: Machinegames
Utgivare: Bethesda Softworks
Plattformar: PlayStation 4, Xbox One och PC
 Recenserat på: PlayStation 4 Pro

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *